Senaste inläggen
dags att ta ett steg tillbaka. Fundera på om/vad jag ska lära mig av det som bidrog till senaste depressionen. Så länge som det höll (har hållit) i sig, har jag nog inte varit med om sedan jag blev sjuk. Stress - funkar inte, jobba - funkar relativt bra, extra sömn - klart bäst, säga ja istället för nej - a big no no!! Som min läkare sa, du är en ängel. Okej sa jag, och log. Vet du vad jag menar med det då? fick jag som följdfråga. Nja, att jag vill hjälpa andra, sätter andra framför mig själv osv osv osv.... Ja, delvis svarade då min läkare. Men det jag menade i första hand är att du tror dig vara oövervinnlig, en icke-människa. Mitt ansiktsuttryck hade jag velat se i det ögonblicket. Vad då, så du menar att jag tror att jag är mer än andra då? Nej nej, jag menar att det finns gränser för alla. Och du verkar inte se dem, utan du kör på och tror att du klarar mer än vad du - människan - klarar. Aha, okej...
Att komma till insikt med vad det är jag kommer leva med framöver är så sabla svårt! Jag vill så mycket, och det kanske känns bra just i stunden. Men sedan kommer "baksmällan". Så åter igen behöver jag påminna mig, säg nej, sätt stopp - frågan är ju bara när jag ska göra det! Jag tänjer på gränserna K-O-N-S-T-A-N-T! Jag vill ju så gärna finnas där för mina vänner, min familj - ja till och med för främmande människor jag möter på vägen i livet. Men, jag behöver ju orka med det jag sätter främst - mina barn, min make.
Och det låter kanske naivt, men jag undrar - nu när jag har all vetenskap, den som alla försökt banka in i mitt huvud - hur gör jag nu? Hur lär jag mig att tänka på MIG och inte alla andra. När någon av mina vänner vill ha mitt stöd, och jag egentligen känner att jag inte orkar, HUR gör jag för att bemöta min väns behov utan att känna att jag sviker?
En sak har jag i alla fall kommit fram till. Dags för utvecklingen att komma igång inom det andliga. Nu läser jag bok om den inre healern. Och nu SKA det bli av! Inte för att jag måste, utan för att jag VILL!
Kärlek till mig! :D
Vill inte vill inte vill inte... Stretat emot med näbbar och klor, vill inte in i det tunga svarta sörjiga!
Det har varit bra SÅ länge nu - jag har verkligen älskat att gå till mitt jobb, vara med mina barn,
med gubben. Så kommer det en känsla, någonstans långt borta. Känner igen den och slänger mig
mot dörren som håller den inne. Lutar mig med all min kraft för att den inte ska komma ut, jaga
mig, få fast mig... Men det går inte hur länge som helst. Mina krafter sinar, jag försöker skratta
mycket, tänka på annat, göra mycket annat. Men min kropp blir bara tyngre och tyngre, mina
tankar mörkare och mörkare, jag vill inte vara med någon, jag vill bara vara i ett stort mörkt rum
där inget kan ta min energi, där ingen kan be mig om något, där jag både stänger ute allt som
jag stänger in mig. För att skydda mig själv...
Ångesten är så tung att bära, försöka andas, andas, andas men det tar stopp. Gode gud, jag kvävs
hjälp mig!... Så plötsligt kan jag dra ett andetag igen, och det känns okej - till jag måste andas igen
och så börjas det om....
Funderar på att inte gå till jobbet. Jag har tänkt på det länge nu. Min läkare sa att det kunde vara
en bra idé, att återhämta mig. Men jag älskar ju mitt jobb! Jag bara orkar inte...inget....alls...nåt...
Skrev ett långt inlägg, som inte hamnade på FB.
Så vi försöker igen!
Så är de igång igen, mina små hjärnceller. Små - men o så många...
Ännu en gång kan jag konstatera att jag är på väg att köra på för
fort, och har hastigt fått dra i handbromsen. Denna gång kändes
det ganska tidigt att något var på g, men jag valde att nonchalera
och ändå köra på. Dumt val, kan jag se i efterhand. Samtidigt har
jag haft (mestadels) så jävla kul!
Mycket jobb, positiv stress, bytt arbetsplats, ändrat tider så jag
numer måste stiga upp halv 6 på morgonen samt utökat mina
arbetstider! Ganska mycket på en gång, kan jag konstatera nu
i efterhand - men när det är så otroligt roligt är det så svårt att
både låta bli och se vart det bär hän!
Min kropp sa stopp. Plötsligt började jag känna mig yr, mådde
illa och allmänt förvirrad. Trodde det skulle bli bättre, men när
jag knappt kom nerför trappen utan att missa trappstegen insåg
jag att nu är det dags för paus. Jag skulle ju bara...
Jag stoppade i tid, gällande mitt jobb. Har nu fått vila upp mig
några dagar och jag längtar tillbaka (som f*n!!). Tagit ledigt
tre dagar denna vecka för att få vara med mina älskade ungar.
Haft det bra, så himla bra...
Det som uppstått nu är mina funderingar på hur jag ska kunna
ändra på en viktig del i det som är JAG. Har alltid, så länge jag
kan minnas i alla fall, varit en person som mår bra av att hjälpa
andra. Jag gör det inte bara för att andra ska må bra, utan även
för att känna att jag bidrar med något till andra. Tyvärr är det
svårt för mig att sätta gränsen till var det tar slut att kännas
givande till det istället börjar kännas obekvämt, energisugande.
Jag är konstant och balanserar på denna gräns, och tror mig
hittat hur jag ska hantera det - men så är jag där och druttar
i ändå. Det blir av detta många negativa känslor, och jag drar
mig undan för att hämta energi igen. Dock är det superviktigt
för mig att inte förändra helt på den person jag är! Uppskattar
att lyssna på människor, att vara den som stöttar, uppmuntrar,
ger av min tid. Låter helt vansinnigt när jag ser det i ord, men
det är den jag är - den jag växt upp med att vara...
Frågan är då, hur fasen ska jag göra nu? Jag är snart 38 år,
och jag vet faktiskt inte hur jag ska göra för att få ge till
andra utan att bli helt tom.
DET är vad som rusar i mitt huvud nu. Och just nu, kan jag
tyvärr inte se hur detta ska gå till.
Livet är lite tyngre idag. Trött så jag somnar sittandes i soffan.
Tror ändå det blir bättre...
Jag förstår inte. Varför du säger sådana saker till mig. Ibland känns det som att
det du säger gör lika ont som en smäll på käften. Jag biter ihop. Tänker att du
inte menar det, menar att göra mig illa. Du är bara obetänksam...
Men ibland undrar jag. Vad är det du vill? Vill du att jag ska bli arg, testar du
hur långt du kan gå innan du får mig att tända?
Trött på att inte våga säga ifrån. Undrar vad jag är så rädd för. Det måste ju
vara rädsla som gör att jag väljer bort hårda ord tillbaka, att jag väljer att ens
försvara mig själv och den jag är.... Feg.
Jag har det ju bra! Egentligen! Vill inte känna den här hårda kalla känslan inom
mig, som sitter i mitt bröst och djupt inne i magen. FAN!
Förstår bara varför du, väljer de ord du gör. Och varför jag väljer bort orden.
Utan bara är
tyst...
...men jag måste ju tro att det vänder...
"I wanna stay in love with my soul.."
Låter ju som en omöjlig ekvation. Jag som är så tjock, kan ju inte tro på mig själv eller
inse hur viktigt mitt liv är...eller? Trött på att bli uträknad för min utsida, samtidigt som
jag kan förstå att en del kanske tycker synd om mig, är orolig för min hälsa osv osv.
MEN - jag har (på gamla dar) insett att jag har förbaskat mycket att bidra med till världen!
Tro mig, jag är inte så dum att jag inte vet att jag är stor. Inte så att jag hajar till varje
morgon när jag ser mig i spegeln och undrar vem det är med alla dubbelhakorna som
tittar på mig... Det finns självklart baksidor med min vikt. Jag orkar inte röra mig som
om jag vägde 30 kg mindre, jag har svårare att hitta kläder som sitter bra ( i alla fall
över mina stora gazongas!), och jag inser ju att det inte är bra att vara alltför tjock!
Ändå är det så, att när jag mår dåligt - så är det INTE min vikt jag mår dåligt över. Det
kan vara att jag intekänner mig sedd eller hörd av mina vänner/arbetskamrater/make, att ständigt
kämpa med att få pengarna att räcka till och skuldberget bara växer, att det finns så
många barn i världen som har det tufft/vidrigt, att människor tänker så mycket på sig
själva och så lite på de som har mindre (EGOISTER!). Det är sådana saker som gör
mig ledsen, inte att jag är tjock....
Jag är numer rätt så nöjd med att vara JAG. Ibland har jag mina dippar, det vet jag,
och då är inte livet så mycket värt. Men nu har jag kommit så långt att jag mår klart
oftare BRA än jag mår dåligt! Och att sedan inse att det faktiskt är jag själv som
arbetat mig så här långt - vem fasen skulle inte få självförtroende av det??????
Japp, jag kan faktiskt slå mig själv över bröstet ibland och tycka att jag är förbaskat
bra
Idag har det varit en rätt tuff dag. Har fått tänka mycket på mina val i livet, och att
det ibland gör för ont att ha någon kvar som inte gör en gott. Det är tråkigt, men
samtidigt är mitt mående så otroligt viktigt - inte bara för mig, utan lika mycket för
mina älskade barn och make. Livet går vidare, och jag mår bra över att det
faktiskt gör det! Ta hand om varandra, ge den du älskar extra kärlek idag. För om
de är något att ha - kommer du få tillbaka av dem.
KÄRLEK till folket!
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
31 |
||||||
|